Kåseri av Staffan Heimersson i din tidning?

0587948-702x1024

Gratistidningarna kan erbjuda ett samarbete med den legendariske utrikeskorrespondenten Staffan Heimersson.

Staffan erbjuder ett kåseri månadsvis på ca 3000 tecken.
Kåseriet ska vara lättsamt, opolitiskt och oftast ha en doft av vida världen.

Kontakta Dennis O Krook för praktisk info och pris.

—————————————————————-

///vinjett/Staffan Heimerson i vida världen

///rubrik/En kattvakt att lita på 

Allt var som det skulle, när jag nyss efter en nio dagar lång reportageresa ute på Europas vägar kom hem till villan i Provence.

”Alla katterna lever”, sa kattvakten Jonas, när han lämnade över. Han talade om Neve, som är fet och vit och på vilken solen bränt bort ett halvt öra, och Kaxe, som är späd och tuff och om natten sover på min mage. Jonas tillade: ”Ingen har sprungit till skogs.”

Vi hade – den här gången – en kattvakt att lita på.

Det brukar vi ha.

Men i praktiskt beteende har kattvakter genom åren visat variationer. Kattvakten Johan dyker upp i mitt minne.

Katten hade under vår semester vistats med kattvakt i våningen. Katten hade ätit upp posten. Detta är normalt beteende för katten – och det har sin förklaring.

Låt oss gå tillbaka i tiden. Det var för fem år sedan. Vi bodde fortfarande i Stockholm. Kattens husse och matte skulle resa bort en långhelg. Ansvaret för kattens välbefinnande överläts – med uttalad misstro, det ska medges – till husets son, en femtonåring.

Denne femtonåring hade – som normala femtonåringar ska ha – huvudet fullt av videorullar, ungdomsfinnar, kompisar, disco, krigsleksaker, bodybuilding, t-banan och möjligheterna att köpa ut.

Ynglingen åtog sig uppdraget att utfodra katten. Givetvis mot betalning i förskott.

Helgen var över. Vi kom tillbaka. Katten levde. Men det fanns ingen Whiskas i skålarna och all den färska kattmaten stod orörd kvar i kylskåpet.

Men från hallen kom en misstänkt lukt. Omisskännlig – stanken av fisk. Och det låg fiskben och fjäll på den blå heltäckande mattan.

Grabben kom hem. Husförhör.

”Passade du verkligen katten?”

”Bombis!”

”Men har du verkligen gett katten mat.”

”Jo, jag har gett katten mat. Varje dag.”

”I så fall – varför står all maten kvar i kylskåpet?”

”Nja…. Jo… Men katten fick mat!! Jag lovar! Titta! Den är ju pigg!”

”Vad gav du katten då?”

Svaret kom snabbt: ”Strömming så klart!”

”Men i så fall varför köpte du strömming för egna pengar, när det fanns mat i kylskåpet så att du skulle slippa besväret?”

”Nja  … det har sina orsaker.”

”Vad då för orsaker?”

”Det är inget vi behöver gå in … katten lever ju för jävelen! Vad tjatiga ni är …”

”Okey, okey, katten mår fint. Tack för hjälpen. Jag r bara nyfiken. Varför är du plötsligt så snäll mot kattrackan att du köper strömming för egna stålar. Du kan väl berätta …”

Det satt lång inne. Men berättelsen kom. ”Jo, det var alltså så att …” Berättelsen handlade om kompisar, hastigt ändrade planer, videorullar och gym – och den plötsliga upptäckten att sonen glömt nycklarna till lägenheten hemma. Han hade låst sig ute.

Och katten var inne. Och helgen var lång.

Men (och detta är den optimistiska sensmoralen) lita på era femtonåringar. Vår löste problemet med katten och maten. Grabben köpte strömming på snabbköpet. Han gick till hemmet, från vilket han alltså var utelåst. Där stoppade han – metodiskt, en efter en – strömmingar genom brevlådan.

Betrakta detta ur kattens perspektiv. Den måste ha fått en religiös förnimmelse.

Jag menar, att till dess hade mat varit något som hanterades under strikt disciplin i tre skålar på en bricka på golvet i köket. Men nu kom plötsligt strömmingar singlande genom brevlådan!

Jag försöker sätta mig in i kattens situation och den motsvarar Gamla Testamentets berömda ”manna från himlen”.

Sedan de dagarna för fem år sedan har katten betraktat brevlådan med oavlåtligt intresse. Den ligger ofta i hallen och kisar upp mot brevintaget. Den sätter klorna i mattan. Den gör sig beredd till språng, när den hör klaffen öppnas och någon börjar sticka in något i springan.

Något singlar ner. Katten anfaller och fångar det i flykten.

Det kan ju vara en strömming.

Ni har därmed förklaringen till varför vi är de enda människor, som kommer hem från semestern och inte har ett enda brunt kuvert att öppna, inte en enda räkning att betala.

Det var, säger ni, det var som katten.

Sånt händer ju; det vet varje kattägare.

Som en strömming med posten

 

Min oäkta hustru och jag kom hem till Hongkong efter semestern. Allt var som det skulle vara.

 

Facebook
Twitter
LinkedIn
Pinterest